En kam, en bod och ett ja!

 

Sådär ja, då var vi påväg till Kambodja! Flyget gick smidigt, fort som vanligt så man hinner knappt sätta sig.
Men paniken spred sig ganska snabbt då vi fick alla hundrafemtiotvå papper att fylla i med sjuhundraåttiofem frågor på.
Då tändes det en lampa i Amandas huvud… – Foto?

Ja, gott folk. När du anländer till Kambodja så ska du ha ett foto av dig själv som du kan ge till herrarna som fixar visum.
Och med alla fördomar och alla historier man hört trodde vi att Amanda skulle vara tvungen att vända och ta ett plan tillbaka till Bangkok, så var det inte svårare än att dom kopierade passfotot på plats för 2 dollar extra.
Utvecklingen går faktiskt framåt..

Vi hittade världens trevligaste tuktuk chafför utanför flygplatsen som tog oss till ett billigt och mysigt hotell, han hade världens långsammaste tuk men mysig var han.
Och om man ville kunde man uttala hans namn “Softporn”, men vi försökte undvika att säga det överhuvudtaget.

Dagen efter var bussen bokad till Siam Riep, men innan dess hann vi med en sväng till Killing Fields.

Det här trädet användes för att slå ihjäl bäbisar eller barn, man tog dom oftast vid fötterna och slungade dom mot trädet tills det inte fanns något liv kvar. Vid vissa tillfällen stod mödrarna och tittade på.

Khmer Rouge ledare.

En av dom kändare ledarna, mest känd som Duch, fick 2010 sitt straff på 35 års fängelse. Han var ansvarig för Killing Fields och S-21 (Mer om det senare).

 

Det var otrevligt att vara där, men samtidigt så värt att se det. Overkligt men intressant. Svårt att förklara, men den känslan man får i magen när man ser ett träd som använts för att döda barn framför deras mammor är obeskrivlig.

Med mindre glada miner, men mer lärdom i huvudet så rörde vi oss vidare mot bussen. Den tog oss till Siam Riep där våran tuktuk förares kompis hämtade upp oss.
Vi blev körda till ett lyxhotell med HISS! Breakfast included, det ni !

Klockorna ringde 04:30 dagen efter, jag steg upp sängen med ett stooort leende på läpparna!
Det var som om jag alltid ville gå upp klockan halv 5 varje morgon i resten av mitt liv.
Okej, slutskämtat.
Jag blev i vilket fall överlycklig när jag såg Angkor Wat, som jag har sett fram emot det och längtat efter att få se det stora templet framför mig så var det bara där.
Vi såg tyvärr ingen soluppgång men det var mysigt ändå, när det blev ljusare och ljusare och templet speglade sig i vattnet.

 
Känsla - Lycka

Vi åt frukost efter vi sett “soluppgången”, tittade på när några hemlösa barn spelade musik. Dom bodde och blev uppfostrade av munkarna, som bodde bredvid Angkor Wat i några egna byggnader.

Vi gick in på Angkor Wat och tittade runt, det fanns hur mycket som helst att se. Med tanke på att detta byggdes på 1100-talet och med vad som fanns att arbeta med då så är detta verkligen ett underverk.
Detaljerna som är så fina och hur allting är genomtänkt, det är helt otroligt.
Vi tog många fina bilder och det var riktigt härligt att bara gå runt och suga i sig arkitekturen som omringade oss!

Vi åkte sedan vidare till ett annat tempel, det kallas Angkor Tom och är ett tempel “delat” på två. Det blev även “Tomb Raider” templet, där hon Angelina spelade in en film, har tyvärr inte sett den så kände inte igen någonting.

 

 

När vi hade fått nog med alla tempel åt vi lunch, sen körde vi vidare till Floating Village.
I Lonely planet står det att man inte ska göra denna turen, att den är dyr och man får inte se det man betalar för.
Men ska någon hindra mig behöver jag lite mer övertygelse än någon bok.

Så 15 dollar fattigare satt jag på en liten på i en slags å på väg mot en flytande by.

Det var lite intressant, väldigt fattigt och ganska deprimerande. Vi såg en alligator farm, tiggare med sina spädbarn i båtar kom fram till oss, en blind man som tiggde.
Ca 20 minuter tidigare hade jag gett 15 dollar till en sur jävla gubbe med ölmage som var bitter över dumma turister och trött på sitt jobb där dom som vanligt är överbemannade och tyckte synd om sig själv.
Det var irriterande, och så svart och vitt.
Jag skulle vilja slå någon, men vem ska man slå?

 

Vi var trötta efter en heldag så resten av dagen gjorde vi inte många knop. Men vi hittade en gott hak där vi skulle äta middag. Engelskan var inget vidare men maten var gudomlig. Jag fick dessutom beställa min mat på telefon vilket var en första gång. Sen tog ägaren en öl med mig och Jennifer och berätta historier om när han bodde i Tyskland i ett år. Och när han var 8 år och hittade en massgrav i ett risfält.
Kambodja har en hemsk historia, men folket är så trevliga och genomsnälla.

Morgonen därefter åkte vi tillbaka till Phnom Penh där vi mötte upp våran “gamla” tuk förare.
Han tog oss buss stationen där vi  bokade buss, Amanda och Soffan tog den tidigare och jag och Jensa tog den senare.
På kvällen blev det mys ute och en liten promenad i parken, perfekt kväll med god öl!

Dagen efter var jag och Amanda beredda på en fullspäckad morgon med S-21 på schemat och även The Royal Palace!

Blondinbella, släng dig i väggen. Här har du outfits för varje veckodag! Royal style!

Angkor Wat, ministyle.

Om du någon gång skulle behöva en Elefant…

 

S-21

“Brottslingar” som satt inne på S-21..

Ganska nere och utmattade blev vi körda till ett hak, maten gick knappt ner av olika skäl. Sen var det bussen som gällde, mot Saigon och VIETNAM!

 

Peace!