Day 2, motorcykeltur.

 

Vi började dagen med en elefant tur! Jag var ganska tuff innan vi steg upp på dom men sen blev det en mardröm.

Ett falska leende.

Det guppade värre än värst, och för varje steg elefanten tog trodde jag att han skulle välta.
Helvetet började när vi skulle gå i vattnet..
Vi pluffsade på och jag försökte andas normalt medans Jennifer satt lugn som en filbunke.
Den här lille (Gigantiska) elefanten blev lite osäker i vattnet och ville inte gå vart som helst. Om ni någon gång sitter på en elefant i en ojämn terräng och elefanten vill vända, så råder jag er att blunda och hålla i er.
Jag trodde såklart elefanten ville lägga sig lite i vattnet och mysa, Jennifer försökte lugna mig och repeterade “Martina, vi kan simma. Martina, vi kan simma”.

Såklart gick allting jätte bra, men jag gör aldrig om det. Någonsin.

Så vackert.. Min mardröm..

Lite hatkärlek. Evert och Augustina, vilka pärlor.

 

Men det var vacker utsikt ifrån elefanten, här är en Vietnamesisk pojke bland risfälten.

Efter elefant turen körde vi vidare med cyklarna, men tog ett stopp vid ett risfält där dom höll på att skörda. Men dom får inte betalt, utan det är tjänster och gentjänster som gäller.

Dennis vaktar cyklarna medans vi kollar in risfältet

Här gör dom tegelstenar, dom har skottkärror som dom kör till risfälten, där fyller dom kärrorna med lera och kör tillbaka till fabriken där dom står och kastar i leran i en maskin, som sedan trycker ut dessa bitarna. Då står den en kvinna och lägger ut stenarna på en bräda, som sedan hämtas av en man som lägger ut stenarna en efter en i solen så att dom torkar i 2-3 dagar. Sedan läggs dom in i skuggan i ett par dagar, och slutligen bränns dom i en ugn.
Då är dom redo att fraktas iväg på lastbil, då får några män och kvinnor lasta på tills lastbilen är full.
Hårt arbetande människor, jag tror inte jag har sett det förens jag kom till Vietnam.

Ett riktigt skitgöra så att säga.

Vi stannade till på ett ställe där dom hade det ena och det andra, vi fick ta en titt på en liten bäbisorm, en stor j*vla orm och skorpioner.

Vi lunchade på ett hak, där mötte vi en annan grupp och även Chans brorsa! Lika som bär kan man säga!

 

Efter att ha haft en mardröms tur på elefant, blivit deprimerad och skamfull av att se alla arbetande människor och livrädd av skorpioner och ormar så kom vi fram till paradiset!

 

Vi gick en bit ner, nerför trappor in mot en stig, där vi skulle klättra ner i små vattenfall där man inte visste vart man satte foten. Men med Chan i ena handen och Jennifer i andra så gick det väldigt bra, och vi kom ner till floden där vattenfallet mynnade ut.
Vi satt där en stund och bara njöt, i den stekande hettan. Vi hade lite vattenkrig och det var ingen som hade mycket emot det.

Vi klättrade upp igen och gick högre upp där vattenfallet var större, vi satte oss där ett tag och fick höra lite om Chans brustna hjärta.
 

Han hade varit ihop med en tjej i flera år i sin hemstad, men var tvungen att lämna staden för att jobba och studera.
När han några år senare kom tillbaka till sin hemstad så var hon gift, med hans bästa vän.
Han har fortfarande hennes foto i plånboken och han visade oss ett foto på dom tillsammans.

Vi gick runt lite i nationalparken och fick se flera olika vattenfall, det ena vackrare än det andra.

 

Vietnameser har lite problem med avstånd, dom har ingen riktig koll på vad 200 meter är eller 500 meter är. Så om du någon gång är i Vietnam och det står en skylt med en pil och 500 m så borde du dubbla det, eller i värsta fall gångra med tre.
Vårat första möte med dålig avstånds beräkning var uppe i bergen, den andra var när vi skulle ner till vattenfallet ovan.
Utan vatten och ensam djungel var det bara till att knalla på.

Efter några mils promenad kom vi tillslut fram till mitten öst neder delens största stad, central highlands kan det också kallas. Den här staden var på något sätt viktig i Vietnam kriget.
Men utan att vara respektlös så hörde jag på väldigt många ställen att just deras stad var väääldigt viktig för Vietnam kriget. Saigon, Dalat, Cu chi området, Hanoi m.m.
Till slut tog jag det med en nypa salt och visste inte riktigt vad jag skulle tro.
Propaganda spelar en stor roll i detta landet.

Men efter en go dusch och en lite powernap (och några utbrott ifrån Jennifer som upptäckte att Soffan inte alls lagt in alla bilder på hennes sticka) så var vi redo för middag.
Det blev ett litet hak i en gränd, där vi åt rådjur, kanin och groda.
Groda var godast, rådjuren var seeeeeeeegt! Herregud, jag satt och tuggade i en kvart. Kanin var gott, men segt. När jag hade tuggat så länge att jag kände hur det började smaka mjölk (Fråga mig inte varför men det fick mig att tänka på kanin) så fick jag ångest och spottade ut det. Så jag höll mig till grodorna.

Vi blev också beordrade av våra chaffisar att äta fort! Så vi inte hann känna mättnadskänslan, äta tills man spricker är något som stämmer överens med Vietnameserna. Chan hade så svårt att förstå hur jag som var större än honom åt så mycket mindre.
”You should eat more!”, men det gick inte.

Dom hade massage på hotellet, så jag och Jennifer tänkte lyxa till det. Men när vi står utanför receptionen kommer det fram två väldigt skumma människor. Vi kan väl säga att dom var några årtionden för gamla, men på något sätt trodde dom att vi sålde våra kroppar eller liknande och var alldeles för närgångna och riktigt obehagliga.
Så vi lämnade dom ganska hastigt och börjar gå uppför trapporna, när Jennifer sedan hör någon komma efter i trapporna skrämmer hon upp oss båda och säger att det är dom. Så vi kubbar för glatta livet upp för trapporna, slänger oss på dörren och låser fort om oss.
Om det var männen som gick i trappan vet vi inte.. 
Det blev ingen massage iaf..

Vi somnade gott efter en lång dag! Och vi bodde på fina hotell båda nätterna, vilket var väldigt skönt. Man känner sig lagom skitig efter en dag på cykeln.

Dag 3 kommer imon! Peace!