Nah Trang.. Na Thrang.. Nha Thrang.?

 

Vi var väldigt sugna på kaffe när vi hade fått iordning på all packning. Vi tog en promenad och hittade ett kafe som inte riktigt hade koll på vad vi ville ha, deras Engelska var inte på topp.
Jennifer fick inte vad hon tänkt men det var gott, jag fick inte alls vad jag tänkt men det stillade mitt kaffe behov.

Eftersom vi hade varit så “smarta” och köpt en open date ticket, vilket betyder att alla bussresor är betalda ifrån Mui Ne till Hanoi, var vi tvungna att leta upp kontoret för att fråga om vi kunde åka en sträcka istället för att dela upp den i tre.
Vi ville nu åka ifrån Nah Trang till Hanoi, non stopp. Vi letade i ungefär 47 timmar tills vi hittade kontoret, vi fick som svar att det går jätte bra och han VÄGRADE ringa och boka för oss för det fanns garanteeeerat plats för oss på bussen.
What to do?

Så vi chillade runt på kvällen, försökte hitta lite uteliv men vi visste verkligen inte vart man skulle gå. Vi stannade på ett ställe med go musik, sen gick vi vidare till “The Backpacker club”, men orden är meningslösa. Det var ingen club, inget folk, ingen fest.
Vi gick hem istället och frossade i choklad och chips som vi köpte tidigare på kvällen, då vi för övrigt hörde EMD på radion i en affär. JA NI LÄSTE RÄTT! Helt otroligt, jag har det på film… Jennifer? not so impressed! Haha, hon frågade vilka dom var.

 

 

Bussen som skulle gå till Hoi an, där vi skulle möta upp Soffan och Amanda, skulle gå runt halv sju på kvällen så vi hade hela dagen på oss att chilla, dricka kaffe, mysa på stranden.
Vi var på ett så kallat pingu humör, svårt att förklara. Jag har iaf en älg i mitt huvud, Jennsa har en apa som spelar musik.

Vi satt och skrattade på stranden i några timmar, sen kom en Kines man fram till oss och visade sina tatueringar… Japp.. Dom var fina.

Pingu..

Så halv sju satt vi utanför hotellet och väntade på bussen, sen började våran resa mot Hanoi…

Motorcykeltur, sista dagen!

 

Natten var väl lite orolig, som vanligt. Både jag och Jennifer har panik varje gång klockan ringer eftersom vi tror att vi har försovit oss. Jag sprang och kollade på klockan en gång i halvtimman tills klockan slog 8!

Efter första dagen hade jag fått utslag på fötterna, massor med små bett på fötterna som tillslut började klia. Vi vet ännu inte vad detta kan ha varit, men det gick bort efter några dagar.

Vi började med att äta hot pan, som var riktigt gott! Det är tydligen bara i det området som dom har sånna hot pans, som man kan äta till frukost. Det är ägg, köttbullar, stek och grönsaker! Ingen hit som frukost, men väldigt gott!

Mitt emot resturangen vi åt på höll dom på att bygga, det skulle tydligen bli Vietnams största hotell.

Första stopp blev gummiplantage!

Folk lever på sina odlingar, och vissa tjänar bättre än andra. Gummiplantagen är ett av det bättre, men man måste hitta ett bra läge eftersom träden bryts lätt av stormar m.m.

Vi stannade till vid ett litet grönpeppar träd, som i processen blir svart peppar!

Vi stannade till vid ett hus där dom lagade bröd, detta brödet får man ofta på resturanger innan man blir serverad maten. Efter det torkas så grillas det!

Vietnamesiska kvinnor gör oftast detta under morgonen, och låter bröden torka i solen under dagen.

 

Efter en lång körning fick vi lite monkey butt som dom kallar det här, träsmak på ren svenska!
Vi blev serverade favvo drinken! Sockerrörs dricka, dom pressar ur sockerrör riktigt ordentligt, blandar ut det med vatten och is, klart! Mums!
Vi låg i våra hängmattor och vara njöt..

 
Lite växtligheter skyddade oss ifrån solen..

 
Mys! Jag gillar muggarna dom serverar drickan i, rosa med blommor!

Vi var tvungna att köra vidare, mot våran vilja, upp mot bergen. Där stannade vi till vid en banan odling.

Här satt kvinnorna och skar i bananlöven, packade ihop dom fint och skar vidare.
Det kan säljas på marknaden och det finns inga undantag, Vietnameserna använder ALLT dom kan. Dom utnyttjar minsta lilla, vilket är toppen.

Vi stannade till för lunch och åt lite sjömat som Jennifer kallar det. Fisken var MUMS! Chan passade på att leka lite, han är ju lika liten som en 15 åring i storleken och ungefär på samma nivå i huvudet!
Han kändes som en lillebror.

Nästan framme vid Na Thrang så tog vi ett stop, fick fotat lite och så kom det förbi några kossor på huvudvägen.

Väl framme blev vi körda till ett superbilligt men helt okej hotell. Dushen funkade inte (Jennifer gjorde sönder den) så vi fick dusha under en kran, vilket också fungerar i nödfall.

Det var jobbigt att säga hejdå till Chan och Dennis, men mest av allt kändes det väldigt tomt när dom hade åkt. Vart skulle vi gå? Vad skulle vi se? Dom hade ju gjort allt för oss dom tre senaste dagarna.

Det var en helt otrolig tur, jag rekommenderar alla att göra det. Asså, jag  skulle nog säga att man är inte klok om man INTE tar en tur om man kommer till Vietnam. Det är såhär du får se det äkta, du får lära dig saker, vett och etikett och du ser saker du aldrig trodde du skulle se!

Jag hade det helt otroligt ihop med Jennifer, nästa gång jag kommer till Vietnam ska jag definitivt ta en tur igen!

Peace!

Day 2, motorcykeltur.

 

Vi började dagen med en elefant tur! Jag var ganska tuff innan vi steg upp på dom men sen blev det en mardröm.

Ett falska leende.

Det guppade värre än värst, och för varje steg elefanten tog trodde jag att han skulle välta.
Helvetet började när vi skulle gå i vattnet..
Vi pluffsade på och jag försökte andas normalt medans Jennifer satt lugn som en filbunke.
Den här lille (Gigantiska) elefanten blev lite osäker i vattnet och ville inte gå vart som helst. Om ni någon gång sitter på en elefant i en ojämn terräng och elefanten vill vända, så råder jag er att blunda och hålla i er.
Jag trodde såklart elefanten ville lägga sig lite i vattnet och mysa, Jennifer försökte lugna mig och repeterade “Martina, vi kan simma. Martina, vi kan simma”.

Såklart gick allting jätte bra, men jag gör aldrig om det. Någonsin.

Så vackert.. Min mardröm..

Lite hatkärlek. Evert och Augustina, vilka pärlor.

 

Men det var vacker utsikt ifrån elefanten, här är en Vietnamesisk pojke bland risfälten.

Efter elefant turen körde vi vidare med cyklarna, men tog ett stopp vid ett risfält där dom höll på att skörda. Men dom får inte betalt, utan det är tjänster och gentjänster som gäller.

Dennis vaktar cyklarna medans vi kollar in risfältet

Här gör dom tegelstenar, dom har skottkärror som dom kör till risfälten, där fyller dom kärrorna med lera och kör tillbaka till fabriken där dom står och kastar i leran i en maskin, som sedan trycker ut dessa bitarna. Då står den en kvinna och lägger ut stenarna på en bräda, som sedan hämtas av en man som lägger ut stenarna en efter en i solen så att dom torkar i 2-3 dagar. Sedan läggs dom in i skuggan i ett par dagar, och slutligen bränns dom i en ugn.
Då är dom redo att fraktas iväg på lastbil, då får några män och kvinnor lasta på tills lastbilen är full.
Hårt arbetande människor, jag tror inte jag har sett det förens jag kom till Vietnam.

Ett riktigt skitgöra så att säga.

Vi stannade till på ett ställe där dom hade det ena och det andra, vi fick ta en titt på en liten bäbisorm, en stor j*vla orm och skorpioner.

Vi lunchade på ett hak, där mötte vi en annan grupp och även Chans brorsa! Lika som bär kan man säga!

 

Efter att ha haft en mardröms tur på elefant, blivit deprimerad och skamfull av att se alla arbetande människor och livrädd av skorpioner och ormar så kom vi fram till paradiset!

 

Vi gick en bit ner, nerför trappor in mot en stig, där vi skulle klättra ner i små vattenfall där man inte visste vart man satte foten. Men med Chan i ena handen och Jennifer i andra så gick det väldigt bra, och vi kom ner till floden där vattenfallet mynnade ut.
Vi satt där en stund och bara njöt, i den stekande hettan. Vi hade lite vattenkrig och det var ingen som hade mycket emot det.

Vi klättrade upp igen och gick högre upp där vattenfallet var större, vi satte oss där ett tag och fick höra lite om Chans brustna hjärta.
 

Han hade varit ihop med en tjej i flera år i sin hemstad, men var tvungen att lämna staden för att jobba och studera.
När han några år senare kom tillbaka till sin hemstad så var hon gift, med hans bästa vän.
Han har fortfarande hennes foto i plånboken och han visade oss ett foto på dom tillsammans.

Vi gick runt lite i nationalparken och fick se flera olika vattenfall, det ena vackrare än det andra.

 

Vietnameser har lite problem med avstånd, dom har ingen riktig koll på vad 200 meter är eller 500 meter är. Så om du någon gång är i Vietnam och det står en skylt med en pil och 500 m så borde du dubbla det, eller i värsta fall gångra med tre.
Vårat första möte med dålig avstånds beräkning var uppe i bergen, den andra var när vi skulle ner till vattenfallet ovan.
Utan vatten och ensam djungel var det bara till att knalla på.

Efter några mils promenad kom vi tillslut fram till mitten öst neder delens största stad, central highlands kan det också kallas. Den här staden var på något sätt viktig i Vietnam kriget.
Men utan att vara respektlös så hörde jag på väldigt många ställen att just deras stad var väääldigt viktig för Vietnam kriget. Saigon, Dalat, Cu chi området, Hanoi m.m.
Till slut tog jag det med en nypa salt och visste inte riktigt vad jag skulle tro.
Propaganda spelar en stor roll i detta landet.

Men efter en go dusch och en lite powernap (och några utbrott ifrån Jennifer som upptäckte att Soffan inte alls lagt in alla bilder på hennes sticka) så var vi redo för middag.
Det blev ett litet hak i en gränd, där vi åt rådjur, kanin och groda.
Groda var godast, rådjuren var seeeeeeeegt! Herregud, jag satt och tuggade i en kvart. Kanin var gott, men segt. När jag hade tuggat så länge att jag kände hur det började smaka mjölk (Fråga mig inte varför men det fick mig att tänka på kanin) så fick jag ångest och spottade ut det. Så jag höll mig till grodorna.

Vi blev också beordrade av våra chaffisar att äta fort! Så vi inte hann känna mättnadskänslan, äta tills man spricker är något som stämmer överens med Vietnameserna. Chan hade så svårt att förstå hur jag som var större än honom åt så mycket mindre.
”You should eat more!”, men det gick inte.

Dom hade massage på hotellet, så jag och Jennifer tänkte lyxa till det. Men när vi står utanför receptionen kommer det fram två väldigt skumma människor. Vi kan väl säga att dom var några årtionden för gamla, men på något sätt trodde dom att vi sålde våra kroppar eller liknande och var alldeles för närgångna och riktigt obehagliga.
Så vi lämnade dom ganska hastigt och börjar gå uppför trapporna, när Jennifer sedan hör någon komma efter i trapporna skrämmer hon upp oss båda och säger att det är dom. Så vi kubbar för glatta livet upp för trapporna, slänger oss på dörren och låser fort om oss.
Om det var männen som gick i trappan vet vi inte.. 
Det blev ingen massage iaf..

Vi somnade gott efter en lång dag! Och vi bodde på fina hotell båda nätterna, vilket var väldigt skönt. Man känner sig lagom skitig efter en dag på cykeln.

Dag 3 kommer imon! Peace!

Tre dagars motorcykel tur, D-day!

 

Vi packade ihop alla våra saker, drog på oss våra nya byxor och gick ner för frukost.
Dagen innan såg vi till att jag fick en annan chafför, och jag fick inte vem som helst utan Dennis! En go gubbe som vi träffade dagen innan på en fika, han var väldigt bra vän med Chan så det kändes bra att vi alla skulle få skoj.

Taggade till tusen stod vi utanför hotellet och väntade på dom, det tog inte lång tid innan dom kom och började snurra fast våra väskor på cyklarna. Vi började med en ganska så lätt stadstur, innan vi lämnade Dalat.

Vi åkte först till en tågstation som Fransmännen byggde för herrans många år sedan.

Vi åkte också förbi något som kallades “French Village” om jag inte minns fel, alla hus här ägdes av fransmän och inget hus är det andra likt. Efter dom byggt ett hus så brände dom upp ritningarna, så att ingen skulle kunna göra exakt likadant.

Vi kom upp till en utkiksplats, det här är ett slags konstverk som skall visa festligheter som minoritetsbefolkningen hade för många år sedan innan dom flyttade in i byar. Om jag minns rätt… Jag kommer ihåg att han sa att det kunde jämföras med Thanksgiving.

Det var en häftig vy över Dalat uppifrån utkiksplatsen, och Dalat är en stor stad! Vilket varken jag eller Jennifer trodde innan vi åkte dit.

Åt andra håller var det bara skog!

Vi åkte vidare till ett vattenfall som man kunde åka bana ner till! Jag och Jennifer fick ta fram barnet i oss (Inte så svårt…) och vi satte oss i en vagn och körde på!
Jennifer är bra mycket våghalsigare än vad jag är och skrek “SLÄPP BROMSEN” hela tiden. Utöver det lät det mest “HAHAHAHAHAHAH” hela vägen ner.

Vattenfallet nere på botten av banan. Nyheterna om att vi var tvungna att gå upp gjorde oss ganska opepp.

En sån där liten grej knödde vi ner oss i! Bana i dalat VS pulka i öken 1-0.

Efter en stunds körning stannade i i Chicken village. En stor tupp stog där, mitt bland husen. Fransmännen hade ställt den där och sedan dess blev byn kallad chicken village. Ingen vet varför den står där..

Dom hade ett litet träd med.. Hmm.. Avocado?

 
En liten traktor på vägen.
 

Mitt patetiska försök att ta kort på den medans vi åker förbi..

Kossa Muuuuu!

En lite fors under en bro, bron var mer fashinerande enligt mig då den skakade som ett asplöv varje gång en bil körde över. Jag trodde den skulle rasa men det är tydligen så man bygger broar i Vietnam, så att dom ska tåla stormar bättre.

Här stannade vi mitt i ingenstans uppe bland bergen flera mil ifrån närmsta stad, och njöt utav utsikten. Sedan fick vi “order” av våra chafförer att gå ca 500 meter och då skulle vi se dom och en resturang på höger sida där vi skulle äta lunch.

Efter ungefär 1 kilometer började vi diskutera och leka lite med ideen om att vi kanske blivit lämnade här. Att chaffören tagit alla våra ägodelar och närmsta civilisation är kanske 3 dagars promenad ifrån oss. När det sedan kom en “fängelsebil” (Ni vet en sån som han i Den gröna milen åker i innan han kommer till fängelset) och jag tänkte att nu är det kört.

Men efter ca 2 kilometer hittade vi Chan, som har världens största leende, som vinkade på oss.

Vi kom till en minoritetsby där det fanns en väldans massa barn. Vi hade fått godis av Chan och Dennis som vi kunde ge till barnen, man märkte ganska väl att det var inte första gången dom var med om det. Söta som socker var dom! Dom sa också one two three flera gånger för att visa oss att dom kunde lite engelska. Om dom vet vad det betyder är en annan fråga.

Sen kom vi till Monkey Bridge, världens mest osäkra “bro” om jag får säga vad jag tycker. Vi gick några decimeter på den, tog ett par kort sen var det av igen. Tydligen så kör dom moppar och går där hela tiden, svårt att förstå hur ingen kan skadat sig.

Här har vi anlänt till kvinnans paradis! The paradise of the women kallar dom det, kvinnor älskar tydligen passionsfrukt och man får också väldigt fin hy utav det.

Dennis pallade ett par 50 stycken ungefär. Vi åt väl säkert 4 stycken var på plats, Chan fyllde mina fickor och dom fyllde en hel plastpåse. Dom kanske tyckte vi hade dålig hy…
När Dennis sprang och letade efter frukt och gick mot oss med armarna fulla ropade han “I’m like a MONKEY!”.
Tyvärr fanns det inga mogna, men dom var supergoda ändå!

Vi stannade på en bro och tog en paus, medans Dennis sprang och hittade en påse till alla passionsfrukter Chan hade smusslat ner i mina fickor.

Här är våra älsklingar, med packningen på där bak som gjorde ett utmärkt ryggstöd!

Vi skulle stanna för natten, men först blev vi avsläppta vid en minoritetsby där vi kunde se solnedgången.

Vi hittade Soffan! Hon låg och snarkade i en lerhög ;)

 

Det är en underbar känsla att se solen gå ner över risfälten, vi visste inte vart vi var i Vietnam, vi visste inte vad staden hette som vi var i och vi hade ingen aning om vad vi skulle göra dagen efter.
Vi bara satt där och njöt, och tittade på hårt arbetande människor med stora leenden på läpparna.
Efter en sån här tur ser man lite annorlunda på världen omkring sig.

Vi avslutade kvällen med HOTPOT! Tillsammans med våra grabbar. Det var riktigt gott, och det var ett nöje bara att prata med dom.

Dag två kommer snarast! Peace!